Jag kan be Gud om en särskild nåd för denna fastetid, när jag strävar att "lämna synden och vara evangeliet trogen". Under en minut kan jag be Gud om denna gåva.

Jag kan läsa igenom hela psalmen långsamt, och göra regelbundna pauser efter några få rader. Några blir hjälpta av att, om möjligt, läsa psalmerna högt. Jag kan sedan läsa om den och göra ett uppehåll vid de meningar som särskilt berörde mig, och upprepa dem gång på gång. På så sätt låter jag dem sjunka in i mitt hjärta och vederkvicka mig för att glädja mig åt orden och bilderna. Sedan kan jag fortsätta tills jag finner en annan mening som jag vill uppehålla mig vid. När jag slutat, kan jag återvända och upprepa denna bönemetod så länge det hjälper mig. Eller också skulle jag kunna tänka på någon som jag bryr mig om, eller några som inte själva kan be, för att de är sjuka eller har andra svårigheter. Jag skulle kunna be psalmen för dem igen. Jag kanske också skulle vilja fortsätta till bakgrunds- och reflektionsavsnitten, och se om de kan vara till en hjälp när jag ber.

I skuld är jag född,
i synd blev jag till i min moders liv.
Du som älskar ett uppriktigt hjärta,
ge mig vishet i mitt innersta.
Rena mig med isop från min synd,
tvätta mig vit som snö.

Låt mig få höra glädjerop och lovsång,
låt den du har krossat få jubla.
Vänd bort din blick från mina synder,
stryk ut all min skuld.
Skapa i mig, Gud, ett rent hjärta,
ge mig ett nytt och stadigt sinne.

Hur kan jag be orden "mot dig, bra mot dig, har jag syndat"? Har andra människor kommit till skada av mina synder? Kan Gud bara se på, eller är han involverad när jag behandlar andra illa? Har mina synder och felsteg kränkt andra och har de sårat Gud? Finns det något som tynger mig och föranleder mig att bli något som jag inte vill? Psalmen talar om glädjen. Kan det finnas någon glädje i att vara medveten om sina svagheter och samtidigt veta vem Gud vill att jag skall vara? Psalmen ber Gud att "skapa i mig, Gud, ett rent hjärta". Fruktar jag att en förändring är omöjlig, styrs jag av min uppfostran och gamla vanor, och att det bara är så som jag är? Eller tror jag på att Gud kan" skapa i mig ett rent hjärta"?

Hur gick det med den här bönen? Vad berörde mig? Vad attraherade mig? Vad fann jag svårt? Var det något som jag skulle vilja återvända till? Fanns det en versfras som jag skulle vilja komma ihåg? Vilka anteckningar skulle jag vilja göra, för att tas upp i slutet av reträtten?