Jag kan läsa igenom hela psalmen långsamt, och göra regelbundna pauser efter några få rader. Några blir hjälpta av att, om möjligt, läsa psalmerna högt. Jag kan sedan läsa om den och göra ett uppehåll vid de meningar som särskilt berörde mig, och upprepa dem gång på gång. På så sätt låter jag dem sjunka in i mitt hjärta och vederkvicka mig för att glädja mig åt orden och bilderna. Sedan kan jag fortsätta tills jag finner en annan mening som jag vill uppehålla mig vid. När jag slutat, kan jag återvända och upprepa denna bönemetod så länge det hjälper mig. Eller också skulle jag kunna tänka på någon som jag bryr mig om, eller några som inte själva kan be, för att de är sjuka eller har andra svårigheter. Jag skulle kunna be psalmen för dem igen. Jag kanske också skulle vilja fortsätta till bakgrunds- och reflektionsavsnitten, och se om de kan hjälpa mig att be.

Du skall själv få bevittna
hur de gudlösa får sitt straff.
Din tillflykt är Herren,
du har gjort den Högste till ditt värn.
Inget ont skall drabba dig,
ingen olycka komma nära ditt hus.

Han skall befalla sina änglar
att skydda dig var du än går.
De bär dig på sina händer,
så att du inte stöter foten mot någon sten.
Över lejon och ormar går du fram,
du trampar på vilddjur och drakar.

Poeten George Herbert beskriver bönen som en "hjärtats pilgrimsfärd". Kan jag i bönen komma in i psalmens anda? Kan jag föreställa mig själv som en pilgrim vid tempelporten? Jag är trött, hungrig, dammig och bedrövlig efter resan, och ber vår Herre om skydd och kärlek? Vad är det som gör mig missmodig och vad ber jag om? Tenderar jag att betrakta Gud som avlägsen och otillgänglig, eller som någon som står mig nära och bekymrar sig för mig? Finns det en inbjudan här, att ändra min syn på Gud? Psalmen inbjuder mig att vila och hämta krafter hos den Allsmäktige. Känner jag mig tillfreds med denna bild av intimitet eller skyggar jag bort från den? Hur förstår jag bönen, "inget ont skall drabba dig, ingen olycka komma nära ditt hus". Är det ett löfte om att Gud vill befria oss från svårigheter och hålla oss borta från faran, eller att Gud vill vara med oss, älska oss och göra oss starka när svårigheterna kommer? Ibland måste pilgrimer förflytta sig från platser där de känner sig bekväma. Hjälper det mig att betrakta mig som en pilgrim? När finner jag det svårt att förflytta mig? Ber Gud mig under denna fastetid att ge mig iväg eller ändra min kurs, på vägen mot påsk?

Hur gick det med den här bönen? Vad berörde mig? Vad attraherade mig? Vad fann jag svårt? Var det något som jag skulle vilja återvända till? Fanns det en mening som jag särskilt skulle vilja komma ihåg? Vilka anteckningar skulle jag vilja göra för mig själv och ta upp i slutet av reträtten?